Vi där bortifrån

Dokumentär, 28 min, 2005.
En film av: Anna Weitz, Anna Klara Åhrén och Charlotta Copcutt

”A visit to the cooperative mines will almost surely be one the most memorable experience you’ll have in Bolivia, providing an opportunity to witness working conditions that should have gone out with
the Middle Ages.”
—Lonely Planet

I ”Vi där bortifrån” skildras den växande turismen i Potosí, Bolivia, en plats som rankas högt på guideböckernas must-see-listor. Backpackers vallfärdar till silvergruvan, som en gång var världens största, för att bevittna medeltida arbetsförhållanden. Vad hoppas de få ut av det? Vad känner bolivianerna inför den växande turismen? Många hoppas att turismen ska hjälpa dem ut ur fattigdomen. Men på vems villkor?

Filmarna har följt backpackers från hela världen, mött gruvarbetare och aktörer i turistbranchen för att ta reda på vad det är som lockar turisterna till att gå ned i en gruva på semestern, och undersöka vilka effekter och möjligheter turismen har i en av Sydamerikas fattigaste regioner.

Vi där bortifrån illustrerar västvärldens maktövertag genom turismen och belyser strukturer som påminner oss om att kolonisationen fortfarande pågår, om än i en mer sofistikerad form.

 

 

Här är en text som skrevs av Anna Klara Åhrén till tidskriften MANAs blogg i anslutning till deras temanummer om tursim;

2004 hamnade jag i Potosí i Bolivia efter att min klasskompis Lotta Copcutt hade varit på resa med några vänner under vinterlovet ledighet från vår folkhögskola placerad i Chile.
Lotta hade varit väldigt upprörd och förvirrad över den okritiska entusiasm de turister hon träffat på vägen haft av något de kallade den bästa upplevelsen i Latin Amerika. Hon och vännerna blev intresserade och hamnade i en gruva dit guider tog turister för att åskåda arbetet som i guideböckerna beskrivs som medeltida.
Den absurda känslan av att delvis betrakta, möta och skaffa sig förståelse för hur hemskt vidriga arbetsförhållanden som finns men å andra sidan vara del av att på ytterligare ett sätt exploatera arbetarna, den känslan låg kvar hos Lotta. När vi, Lotta Copcutt,Anna Weitz och jag under våren skulle göra ett längre dokumentärfilmsprojekt i skolan var det dit vi ville åka för att rikta kameran, inte mot de väl dokumenterade gruvarbetarna utan mot just turisterna för att förstå och undersöka den typen av turism.
När vi första dagen på inspelningen åkte i turistbussen tillsammans med turistbolaget vi samarbetade med tog det inte lång tid innan turisterna opponerade sig. Situationen blev lite för absurd när de insåg att kameran var mer riktad mot dom än gruvarbetarna, det var ju inte dom som var attraktionen, och hur vågade vi på något sätt kritisera dom?
Om en läser t ex Lonely Planet är det väldigt få gånger ordet turist används. Det finns en underton av att en backpackers är något finare, något som inte exploaterar eller lämnar spår även om det finns ytterst tveksamma förslag till resmål i guideböckerna.
Under drygt 3 veckor var vi på plats och filmade och intervjuade turister, guider, lokalbefolkning och politiker. Tacksamheten för att turisterna ville komma och spendera sina pengar i staden var stor och turismen sågs som den nya ”industrin utan skorsten” som skulle vara vägen ut från fattigdom även om den slog en fälla om sig själv. Om arbetsförhållandena skulle förbättras så försvinner attraktionen, var det så det var?
Känslan gentemot turisterna var väldigt delad. Det var ofta mycket trevliga och smarta människor som ville se världen som den var, som jag, men vad och vilket sätt såg dom den annorlunda efter turen? Jag minns tydligt en turist jag samtalade med som avbröt den väldigt jobbiga turen det är att klättra ner i gruva utan ventilation och stegar. Vi hade tillfälle att snacka lite mer innan vi skulle fortsätta filma. Han hade sett en dokumentär på Discovery Channel om arbetsförhållandena i gruvan och var ändå väldigt nöjd fast han inte kunde krypa ner ända ner i gruvan för nu hade han fått den bilden bekräftad, att det var sant vad som visades i dokumentären. Han ägde nu en egen upplevelse att förfasas över och att återberätta när han kom hem.
Hans konstaterande har följt mej som dokumentärfilmare sedan dess. Vikten av att visa systemstruktur och lösningar i en film är ofantligt viktigt för att ge kunskap till publiken för annars finns risken att det utvecklas en typ av misärindustri. Såklart är det bra om Discovery Channel uppmärksammar arbetsförhållanderna i Potosí men frågan är med vilken blick en publik väljer att se dessa bilder, i verkligheten eller i film och vad konsekvenserna blir av det.
Vi blev klara med filmen 2005 och i Sverige har vi framförallt visat den mycket på gymnasieskolor där det har känts viktigt att få ut den för att diskutera med elever som tänkt på att resa efter gymnasiet. Vi har diskuterat vad som är ett schyst sätt att resa på, vad är det en vill se och varför? Många gånger har folk sagt att de inte alls blir sugna på att resa efter de sett filmen vilket inte är vår mening men att riktigt begrunda sina anledningar tror jag är bra för alla.
Internationellt har filmen åkt runt på många filmfestivaler och därigenom fått en stor internationell spridning. Den bliv utvald till ett specialprogram på en filmfestival i Lissabon och sattes ihop med dokumentärfilmer tagna från de 100 senaste åren med olika perspektiv på arbete och ”Vi där bortifrån” var en av de som representerade nutiden. I USA har den blivit inköpt via en distributör till de största universiteten och blivit populär för socialantropologiska studenter. Finsk TV har visat den och via en filmfestival på Moderna museet i New York, MOMA, inköpt till deras konstsamling.
Det är en ofantlig heder att ens arbete blir använt och spritt, med slit och uthållsamhet hade vår distribution lyckats, men den största segern var 2008 då filmen visades i Bolivia för första gången. Det var på en filmfestival med fokus på mänsklig rättighetheter i Sucre som inte ligger så långt ifrån Potosí där vi filmade. Jag, Lotta och Anna hade just avslutat en filminspelning i Chile och hade möjligheten att vara där. Dessvärre var det vägblockader så möjligheten att ta sig till Potosí uteblev för den gången men nerverna var på topp för att se hur den bolivianska publiken skulle ta emot filmen.
Svag ångest gick genom kroppen när publiken lyssnade till de nedlåtande kommentarer endel av turisterna fäller under filmen. Är det här bra? Filmen riktar sig mot en ”västerländsk publik” för att visa på vilka attityder många turister har och hur absurd denna typ av turism är medan den också klart visar grundstrukturen av turismen extremt tydligt. En förlängning av kolonialism och rasism. Men vad ger det av att visa den här? Mottagandet av publiken var ändå varmt under utfrågningen efter filmen, men en jurymedlem kom tårögd och rasande ut från biografen. Hon kom själv från trakten och från en gruvfamilj och tyckte vi hade gått över alla gränser med filmen. Att hon också var gammal vän med politikern som uttalar sig minst sagt dåligt i filmen förbättrade inte situationen, då hon tyckte vi manipulerat honom. Efterhand vi talat om filmen lugnade det hela ner sig något och tillslut tyckte hon att filmen var väldigt bra och viktig, att kunna ifrågasätta turism och styra den istället för att drabbas av den. Hon lovade att ge en kopia till politikern men vi har tyvärr inte fått någon respons på det.
I Sucre lämnade vi filmen på några olika backpacker hak. Ett ställe vi lämnade den på visade film 2 gånger i veckan. Deras standard repertoar då var ”The Devil’s Miner” som kom samma år vi gjorde vår film och har visats på några filmfestivaler vi visat vår film på. Det är en påkostad dokumentärfilm som berättar historien om en ung pojke och hans bror som arbetar i gruvan. Ingen systemkritik eller lösning, mycket misär. Ursäkta det lite dissiga i tonen…men jag tycker det blir ett problem. Så går ytterligare en turist ner i gruvan och kanske lyckas den se en livslevande barnarbetare också.
På konstiga vägar har jag fått höra att turister sett filmen i Bolivia och kanske blev den inplockad på just det backpacker haket. Jag hoppas verkligen det, att den visas i Bolivia på de barer och platser dit bara backpackers går.