Film

Strassmanstrasse 8

Berlin
15 år efter murens fall

Gamla Östberlin skiljer sig inte längre nämnvärt från väst. Där finns samma snabbmatskedjor, samma klädmärken, samma stress, och nästan samma löner. Öst har assimilerats, större frihet, större samhällsklyftor och större bilar finns nu också på den här sidan muren. De gamla hus som finns kvar står mest och förfaller. De få invånarna som finns kvar försvinner efterhand. Uppdelningen finns kvar, fast handlar inte längre om öst och väst utan om rik och fattig. I Berlins vardag byggs nya, ekonomiska murar som återigen skiljer människor åt.

På de platser där östs rester möter det nya väst skärmas det gamla öst av och stängs ute. Till och med på innergårdar där den ena halvan av huset renoverats medan den andra halvan inte renoverats än sätter man upp stängsel och staket. Detta för att invånarna från den gamla sidan inte ska kunna gå över till den nya sidan. Och det sker helt automatiskt, människor är så vana vid det att de inte tänker på det, inte ifrågasätter. ”det är för att det är två olika tomter, två olika ägare” får man som svar när man frågar varför de gula husen och de gråa husen skiljs åt. Ingen verkar fundera på vilka staketens verkliga syften egentligen är, vem som egentligen tjänar på att de finns.

Murar och hinder som skiljer människor åt får lov att existera så länge man väljer att inte se dem. Samhället där alla har lika rättigheter, samma möjligheter, kan inte existera så länge dessa gränser ständigt får göra sig påminda och råda över vår egen vardag. Inte ens Berlin med den historia det bär på har lyckats bli ett föredöme och göra sig kvitt sina staket. Nu när västs tankesätt och livsstil i allt större utsträckning sprider sig är det viktigt att verkligen se till att inte resten av jorden, eller delar av de egna samhällena stängs ute, utesluts, stängs in. Att människor träffas och får se varandras vardag är livsviktigt om vi strävar efter ett samhälle utan segregation.